Jobbigaste och stressigaste timmen i mitt liv.
*Pust*
Sprungit som en gepard på speed. Har gjort som på film, sprungit genom en hel flygplats, sagt åt folk att akta sig, bett om att få gå före i kön. Här har ni min stressiga redogörelse över min senaste timme.
Flyget till Frankfurt i morse gick bra. Men planet från Frankfurt blev lite sent. Och hoppsan, det skulle inte gå direkt till Los Angeles utan landa i Charlotte, North Carolina. Där skulle man gå igenom tullen innan man fick åka vidare. Vi hade ca 45 minuter på oss innan LA-planet gick, och jag satt längst bak i planet och hamnade sist i tullkön. Alla ni som har varit i USA och gått igenom tullkön vet att det gör man inte på 45 minuter. Det var ca 200 personer framför mig. Tiden gick och jag började stressa och få panik och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag började säga åt folk att ”mitt plan går om 20 minuter, kan jag få gå före?” Det gick de flesta med på, men så kom jag till några som också skulle med LA-planet och var lika stressade de dem. Så då kom jag inte längre.
Det var inte mycket att göra. Tiden gick. När klockan var 4.40PM, tiden då planet skulle gå, stod jag fortfarande i kö med kanske 10-15 människor framför mig. Och då hade jag inte heller hämtat ut mina väskor som också skulle sökas igenom. Vi i kön hoppades att planet skulle vänta på oss, eftersom det ju var US Arlines som även körde den är flighten. Och det var ju för att vi hade väntat på folk i Frankfurt som vi var sena, så då kunde de väl vara lika snälla mot oss.
Till slut kom jag fram till killen i tullen och han tog god tid på sig och jag var sönderstressad.
(Föreställ er mig med en jättestressad otålig svensk-engelska, tullgubben på en statstjänstemanna-slö italiensk-amerikansk accent)
Han: ”Jaha, vad ska du göra i USA då?”
Jag: ”Jag ska plugga
Han: ”Var då?”
Jag: ”Santa Barbara”
Han: ”Varför har du två såna här papper?”
Jag: ”Jag fick två”
Han: ”Det behöver man inte ha förstår du”
Jag: ”Nähä, men släng det där då”
Han: ”Får jag se på skolpapprena också. Tack”
Jag:” Mitt plan går nu och jag är jättestressad”
Han: ”Mmm…”
Och så vidare
Till slut var jag klar där och tog alla mina grejer och sprang och sprang bort till bagageutlämningen. Var är mina väskor? AAAH, panik! DÄR ÄR DEM!!!
Det är inte lätt att springa genom en flygplats med två stora väskor med hjul och för korta handtag samt en tung datorväska hängande och slängande på ryggen. Och var ska man lämna in de här väskorna då? Jag hittade det men där var så klart också kö. Men där kom en räddande ängel. En kvinna som jobbar på flygplatsen kom fram och frågade hur det var och ifall hon kunde hjälpa mig med väskorna. Jag sa att jag skulle till Los Angeles och var sen, men mer hann jag inte säga förrän hon sa ”lugn, jag tar hand om väskorna så kan du springa så hinner du nog med planet. Det väntar lite till”. Tack snälla människa! Du ska få Dagens Ros i lokaltidningen. Jag hoppas nu bara att väskorna finns i LA när jag kommer fram. Det märker vi.
Sen sprang jag som en dåre igen bort mot säkerhetskontrollen, som självklart låg ett par trappor upp. Väl där såg jag en massa andra av dem som tidigare stod i tullkön med mig och de var också stressade och hade sprungit, men de sa att planet ännu inte hade gått och att vi nog skulle hinna. Jag stressade igenom allt, och vad fan ska man behöva ta av sig skorna för i säkerhetskontrollen!? Det tog ju en massa onödig tid det med!
Sen springa, springa, var är Gate B10? Längst bort!? Jaha, det också! Springa, springa, där är den men DEN ÄR STÄNGD! NEEJ! ”Gå bort till B12” Jag går bort till B12. Personalen är precis på väg att gå därifrån, ”men jag måste med planet!” Okej, de kollar mitt boardingkort. ”Om du har tur har de inte stängt dörren till planet, men spring!” Nu är jag så van vid att springa, så jag är redan på språng när de säger det. Jag kommer fram till flygplansdörren som precis ska stängas. ”WAIT!!” Jag kommer in, och hör flygvärdinnorna säga till varandra ”det får vara den sista, vi kan inte vänta längre”. Alltså fatta vilken tur jag hade där! När jag gått in stänger de och gör i ordning för takeoff. Jag får leta reda på en ledig plats, för pga av förseningarna gäller inte de förbestämda platserna. På väg bak i planet ser jag flera av de jag pratat med i tullkön, och också är andfådda men vi ler lika mycket mot varandra för att båda klarade det. Det var en riktigt härlig känsla. Tyvärr såg jag inte alla. Hoppas att de bara sitter så att jag inte har sett dem, för det är synd om dem om de inte hann.
Nu sitter jag på 10 000 meters höjd och skriver detta. Jag lyssnar på alla låtar jag har i datorn som heter någonting med till USA eller Amerika. Nu kommer flygvärdinnan. Jag ska ha en Sprite. Nu börjar saker och ting kännas bra igen. Jag är på väg. Los Angeles och Santa Barbara, here I come!
*Pust*