Jobbig vecka

Det har inte blivit så mycket bloggande på sistone. Har haft en massa annat att tänka på.

 

Min mamma är dålig, men håller på att bli bättre. Det har varit en skittuff vecka, men nu börjar det kännas bra att allt går åt rätt håll.


Mina upplevelser av 11 september



Under hela dagen idag har det varit sändningar med anledning av 10-årsdagen av 11 september-attackerna. Bilder från attackerna, från minnesplatserna, intervjuer med vittnen, med dåvarande makthavare och mycket mer. En av de mest intressanta grejerna har varit de första nyhetssändningarna från den eftermiddagen. De finns även på SVT Play, som jag har kollat lite på idag med.

 

Klippen på SVT Play

 

Därför har jag tänkt skiva av mig lite om hur jag upplevde den där dagen för tio år sedan. Jag har aldrig skrivit ner det förut, så det kan vara bra.

 

Detta hände en tisdag, runt kl 14 svensk tid. Jag hade börjat i ettan på gymnasiet bara ett par veckor  tidigare, och jag hade matte när detta hände. Fast just då visste jag inte att nåt hänt. Det var sista lektionen för dagen och jag gick hemåt med några från min klass, tror det var Natalie, Matilda och nån mer, och tog bussen hem.

 

Väl hemma när jag öppnade dörren sprang mamma fram från tv-rummet, såg väldigt skärrad ut och sa förskräckt ”har du hört vad som har hänt!?”

 

Jag fattade direkt att det var något stort som hade hänt, förmodligen en stor nyhet eftersom hon trodde att jag hört om det. Min första tanke var att det var någon kändis som hade dött. Min första tanke var antingen kungen eller Astrid Lindgren, faktiskt.

 

”Flygplan har kraschat in i Trade Center”.

 

”Nej, det har det inte alls,” var mitt svar. I Halmstad finns det en skyskrapa som heter Trade Center, som ligger nära min skola Sturegymnasiet. Jag kom precis därifrån,  och där hade inte något flygplan störtat.

 

”I USA. Terrorister har kapat och kraschat flygplan. World Trade Center har rasat och Pentagon står i lågor.”

 

Jag gick in till TV:n och satt tyst och bara tittade timme efter timme.

På kvällen hade jag och Mange judoträning, och vi åkte in dit. Under tiden lyssnade vi på radion om utvecklingen i USA. Det var många rykten som gick just då. Att flygplan var även på väg mot Chicago och Los Angeles. Jag minns också att det snackades om att ett plan skulle ha kraschat vid Kennedy Space Center i Florida.

 

I skolan dagen efter var det inga normala lektioner. Vi satt bara och kollade på nyheterna och diskuterade vad som hänt. Läraren frågade oss vad vi trodde detta skulle leda till. ”Tredje världskriget” var svaret de flesta gav.

 

Det var ju tack och lov fel. Eller var det det? Tio år av krig har följt i flera länder, med hundratusentals döda som följd.

 

Jag stödde helhjärtat invasionerna av Afghanistan och Irak. Idag är jag dock inte lika säker.

 

Elfte september kom att förändra hela världen, och påverkade såklart även mig. Indirekt kom det att leda mig in i politiken. Jag diskuterade USA mycket månaderna efter händelserna och det uppmärksammade Gabriel Zsiga i Muf, så han värvade mig, och sen dess har jag varit medlem.

 

Mitt tycke för USA har alltid varit stort, och efter att ha åkt dit första gången 2006 visste jag direkt att jag skulle tillbaka. Så blev det flera gånger, och efter att jag har bott där i två år vet jag att jag kommer att bo där i framtiden.

 

Just 2006 var jag vid Ground Zero första gången (det har blivit två gånger till sedan dess). Det var väldigt rörande att se denna plats. Det ska bli väldigt intressant att komma tillbaka igen och se hur det har blvit med både det nya fina minnesmärken och de nya skyskrapan. Det ska bli fint att se de två poolerna som representerar tornen som inte längre finns, och namnen på kanterna på personerna som inte längre finns.

 

Så idag hedrar vi offren för den fruktansvärda dagen för tio år sedan.

 

Den 11 september 2001 – låt oss aldrig glömma.

 


Ishockey-tragedin

Det blir två minnesblogginlägg nu. Ett idag om hockeyolyckan i Ryssland, och en om ett par dagar om elfte september.

Det som hände i Ryssland är helt fasansfullt förskräckligt. Ett helt lag bara utplånades. Så många liv på en gång. Flygolyckor är alltid hemska, och alla anhöriga lider. Men med ett plan fullt med kändisar, känns det som att alla är anhöriga. Alla hade nån slags relation med minst en av killarna på planet. Alla svenskar hade något slags förhållande till Stefan Liv. Därför drabbar den här olyckan så många fler.

Så många bra hockeyspelare gick förlorade. Spelare som Pavol Demitra, Ruslan Salei, Karel Rachunek, Karlis Skraistins och många fler hade betydande NHL-karriärer bakom sig, och ännu fler hade dem framför sig.
Jag vill passa på att lyfta upp två stycken av de omkomna lite extra, två spelare, så osm jag skrev här ovanför, känner en liten extra relation till.

Alexander Karpotsev



I Lokomotiv var han andretränade, men det är som hockeyspelare han kommer att bli ihågkommen. Under 1990-talet spelade han i New York Rangers, och 1994 var han med och vann Stanley Cup. Tillsammans med Alexei Kovalev, Sergei Zubov och Sergei Nemchinov blev han den första ryss att vinna Stanely Cup.
Han är därmed den första från det fnatastiska 1994-Rangers-laget som har dött.
Han gjorde sen flera bra säsonger i NYR, innan han tradades till Toronto.
Han var en unerskattad spelare, och alltid pålitlig.


Stefan Liv



Det här är så fruktansvärt tragiskt. Liv verkade vara en sån härlig människa. Alltid på intervjuer och efter matcher bjöd han på sig själv och både gjorde och sa roliga saker. Många journalister berättar om hur han alltid skämtade, med en slags egen humor som man inte ibland förstod, men skrattade lika gott åt det ändå. Och så de här fula kullerbyttorna som han gjorde efter match. Och hans jönköpingsdialekt.

Somhockeyspelare var han också otroligt stor. Tre SM-guld, ett OS-guld (iofs Lunkans förtjänst, men ändå) och 2 VM-guld går inte att snacka bort. Han var stor, och alltid bäst när det gäller.
Nästan iaf. Han lyckades inte i NHL och Detroit. Jag sa hela tiden att han borde ha stannat i farmaligan och kämpat på i ett par år, och om det inte lyckades då kund han dra hemåt. Han åkte tillbaka efter redan ett år, men han lyckades bättre i Europa, och han verkade triva med det.

Det är en stor man och spelare som har gått förlorad. Hemst är det. Vila i frid, du svenske hjälte.

Ullared och annat

Nu har det gått ett tag sedan jag uppdaterade bloggen. Ha rjobat en del. Jobbar just nu faktiskt. Fast det är inget att göra, och jag ar tråkigt.

Jag var med Andreas och Linda i Ullared i veckan. Det blev en massa onödiga grejer köpte. Dock inte dessa stövlar. De provade jag bara.




Hej svejs så länge.

RSS 2.0