RIP Missan 1993-2012

Julen 2009

 

Usch. Vilken jävla kväll. =(

 

När jag var åtta år fick jag en liten kattunge i julklapp. Den var svart, vit, orange och jätteliten och söt. Den hade en vit prick längst ut på svansen. Min stora önskan hade slagit in. Jag döpte henne till Missan.

Rätt snabbt tog hon över som drottning i huset. Vi var hennes undersåtar. Eller, så ville hon nog ha det. Egentligen tyckte hon väldigt mycket om oss, det vet jag.

 

Under min uppväxt har hon varit där, väntat på mig efter skolan, efter träningar, efter resor. Hon sov i min säng, låg i mitt knä, spann.

 

Oavsett om jag hade varit borta länge, som när jag bodde i Göteborg eller i USA så har hon alltid visat sin uppskattning över att ha mig hemma så fort jag kommit hem.

 

Hon har levt ett väldigt aktivt liv. Hon fick fyra ungar, som vi sålde, hon var ofta ute, hon jagade, hon hoppade runt, busade, muckade med skatorna, muckade med en fasan (dock bara en gång), klättrat i träd, sprungit på åkrar, försvarade sitt revir, försökt bära hem kaniner och mycket mer. Hon har levt ett aktivt och härligt liv.

 

Hon blev äldre, men inte så det märktes på länge. Ända fram i slutet var hon nyfiken, pigg och glad. De senaste månaderna har hon dock blivit gammal snabbt. Lite svårt att gå, hörseln blev sämre och hon sov 23 timmar om dygnet. När hon gick i trappor hade hon ont. Det hördes.

 

Vi hoppades att hon skulle få en sommar till, men i dag gick det inte längre. Mamma ringde mig på jobbet och sa att de pratat med en veterinär och att det egentligen bara fanns en human sak att göra.

 

Vi åkte alla tre med till Slöinge djursjukhus. Varje år har vi tagit dit henne för hennes årliga vaccination, och hon har hatat det lika mycket varje gång, och oss lika mycket. I dag var hon lugn. Såg ut att ha det skönt. Det gjorde det hela så himla mycket svårare.

Jag har aldrig behövt göra något sånt här förut, och det var helt fruktansvärt. Men jag fick vara med henne in i det sista och jag fick ta farväl.

 

Nu ska hon begravas vid något av hennes favoritställen, det är det minsta vi kan göra.

 

Tack för allt Missan. Du har varit en otrolig vän och du har betytt så mycket, både för en liten åttaåring pojke som för en tjugosjuåring.

 

Vila i frid.