Mellon 2013

Ikväll är det Melodifestival igen. Årets tävlingar har varit sämre än tidigare, men det finns en del guldkorn. Det kommer hur som helst bli en spännande final.
 
I år har jag dessutom fått äran att recensera låtarna i Hallandsposten. Det var himla kul. Roligt att kunna vara helt subjektivo ch skriva vad jag vill om ett ämne som ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
Tidigare år har jag ju recenserat låtarna här på bloggen, eller till mina kompisar. Men i år blir alltså mitt tyckande mer publikt än någonsin. Så även om det är lite sen, här kommer nu mina åsikter. Jag återkommer om hur det gick och vad jag tycker. Jag tror på Yohio, vilket jag också hoppas, men skulle det bli en skräll så får gärna State of Drama vinna.
 
Så, without further ado, här kommer mitt tyckande:
 

1 Ulrik Munther

Tell the world I’m here

Ulrik har mognat mycket sedan förra året. När han sjunger ”Tell the world…” känns det som ett sista-framträdande efter att låten redan har vunnit, med konfettiregn och jublande publik. Den här kan vinna, men skulle behöva lite starkare verser och även komma igång lite mer från sticket och framåt.

 

2 David Lindgren

Skyline

Jag har aldrig förstått varför David Lindgren är så populär. Den är låten är bara så tråkig, väldigt intetsägande. Att uppträda direkt efter Ulrik ökar heller inte chanserna för David. Förra året kom han fyra, i år han får vara nöjd om han inte slutar sist.

 

3 State of Drama

Falling

Årets mest positiva utropstecken. Jag fullkomligt älskar den här låten, som känns hämtad från slutscenerna i en amerikansk high school-film. Den kommer troligen inte vinna eftersom de andra artisterna nog har fler fans som röstar, men skulle ”Falling” skrälla och ta hem hela tjottaballongen kommer jag hoppa upp i soffan och jubla ikväll.

 

4 Anton Ewald

Begging

Bryggan och refrängen är smittsam, och den här kommer att gå varm på dansgolven i vår och i sommar. Lite överraskande att den behövde ta omvägen via andra chansen. Men låten håller inte riktigt hela vägen. Den saknar det där sista för att vara en vinnare. Men på det hela rätt okej, och det var Om Anton bara kan få alla sina Instagramföljare att rösta ikväll så har den en chans att komma etta.

 

5 Louise Hoffsten

Only the dead fish follow the stream

Årets mest klyschiga låttitel. Det är sådant som hippa PR-konsulter säger när företag har ”inspirationsdagar”. Och låten i sig är inte mycket bättre. Tråkig. Den ger mig absolut ingenting. Eller, jo. Den ger mig chips. För här går jag nämligen ut i köket och hämtar mer chips.

 

6 Ralf Gyllenhammar

Bed on fire

Den här låten skulle kunna bli så bra om Ralf bara brände på lite mer. Inte i pianot, för det klarar han fint, men i refrängen. Låten lyfter inte riktigt så som man skulle vilja att den gjorde, utan skulle behöva vara ännu rockigare. Men rock-fansen är många, och det kan räcka till en väldigt hög placering.

 

7 Ravaillacz

En riktig jävla schlager

Snälla, snälla, snälla, snälla, byt ut den här mot Caroline af Ugglas, Janet Leon, Amanda Fondell eller vilken låt som helst från den gubbarnas deltävlingen. Den här låten har dessutom blivit barnens favorit, eftersom de nu kan gå och svära på skolgården och ursäkta sig med att det är en melodifestivallåt. Föräldrar, låt inte era barn rösta på den här. För här har vi en skräplåt, en riktig jävla skräplåt.

 

8 Sean Banan

Copacabanana

Förra året förtjänade Sean Banan att vara i final, men det gör han inte i år. Trots att refrängen är catchy och verserna innehåller roliga syftningar till tävlingen så blir helheten rätt så platt. De som vill ha en tramslåt, eller barnlåt, kommer att delas upp mellan den här och Ravaillacz, och då blir det så att kingen glider ut.

 

9 Robin Stjernberg

You

Låten i sig är inte så dålig, men i kvällens startfält hamnar den i skymundan. Att den dessutom ligger mittemellan en ängla-banan i blöja och en japansk visual-key-explosion gör att ”You” blir ännu mer anonym och alldaglig. Han har en framtid inom musiken, men inte i årets Eurovision.

 

10 Yohio

Heartbreak hotel

Han har själv sagt att den här låten är mer västerländsk än vad han brukar sjunga i Japan. Det var ett smart drag att skriva låten så. Den österländska mystiken blandas nämligen perfekt med den skandinaviska skickliga låtskrivarkonsten. Så ni kan strunta i om artistnamnet uttalas Jo-hii-jo eller Yåh-hi-Oh. För i Europa kommer de nämligen ändå säga ”La Suède, douze points”.


RSS 2.0