Underbart och hemskt i Brasilien (men vackert bröllop)

Nu är jag hemma i Sverige efter en riktigt fantastisk och händelserik vecka i Brasilien. Bröllop, stranddagar, sol, bad, fester, ineffektiva brasilianare, skottlossningar, språkförbristningar och katolska mammor är bara lite av allt det jag varit med om. Många både negativa och positiva erfarenheter på en helt underbar semestervecka i ett land som jag inte vill komma tillbaka till.

Vi börjar väl med bröllopet eftersom det var hela anledningen till att jag åkte ner dit. Det var mina före detta rumskompisar Christoffer och Lidia som gifte sig i hennes hemstad Fortaleza. Eftersom brasilianska kvinnor bara får gifta sig en gång i livet (åtminstone kyrkligt) satsar familjen allt på detta. Och som de hade satsat, det var verkligen ett sagobröllop med allt som hör till. Som Christoffers pappa sa, bröllopsplaneraren hade nog kollat lite för mycket på bröllopsfilmer, för alla små grejer som finns med var där. En lite flicka som bar in ringarna, vattenfall av rosblad när de gick ut ur kyrkan, bestick med graverade namn, alla ordnade i längdordning, och tusen saker mer. Allt var perfekt planerat in i minsta detalj. (eftersom jag bott med Christoffer har jag också hört vissa prissummor diskuteras, och det var inte billigt allt det här).

Men allt var perfekt och så, så vackert. Lidia var oroligt vacker, prästen var riktigt bra (en irländare!), ceremonin var lagom lång, och sen kom middagen och festen. Själva middagen la vi inte lika mycket vikt på som festen =)

Jag hade en uppgift under bröllopet, eller egentligen två. I kyrkan skulle en brasiliansk pojke och jag läsa en stycke ur Bibeln. Först han på portugisiska och sen jag på engelska. Hade inte förrän precis innan ceremonin startat fått reda på vilket stycke det var, så jag hade inte kunnat öva. Men det gick bra ändå.

Lidia och hennes morfar

Kyssen

Fru och Herr Nyman

Blomblad

Min andra uppgift var att vara fotograf (surprise va!?) När vi kommit till middagen skulle först hundratals bilder tas på Lidia och Chris av de officiella fotograferna. Eftersom jag fotat dem tidigare och de gillade det så frågade de ifall jag ville vara med. Så jag samsades med de officiella fotograferna och fick minst lika bra bilder som dem.  Sen gav jag allt till Chris och Lidia ett par dagar senare.

Det fina paret

Svenska garbbarna och Lidia

Svenska grabbarna

Festen var fantastiskt bra och var oerhört rolig. Alla gick all in. Inte först, men när väl vi svenskar och norrmän visat hur det ska gå till så fick vi med oss alla. Vildast på dansgolvet var sen brudparets föräldrar och mostrar. Vi hade jätteroligt och alla dansade med alla. En öppen bar som tog slut var ett bra betyg ;)

Party!

Det har inte varit så många från Christoffers sida under den här resan. Nio stycken har vi varit. Från Santa Barbara kom jag och Ola. Chris två barndomskompisar Kristian och Andreas var med, liksom Andreas amerikanska flickvän Nikki. Sen Chris föräldrar. Hans mamma är från Norge, så folket från hennes sida var ett muntert norskt gäng. Moster + man samt en nära familjevän. Alla vi har hängt ihop hela veckan och haft hur kul som helst. Vi har varit som en stor familj som gjort utflykter, ätit och festat tillsammans.

Bland annat var vi på ett stort vattenland i måndags. Vi hade roligt, och även de äldre åkte med i de vildaste vattenrutschbanorna. Den värsta var vi dock bara 5 som åkte. Insano, 41 meter hög med en rutschbana som går i stort sett rakt ner, eller åtminstone 50 graders lutning.

Insano - den åkte jag!

De äldre var med på de flesta festerna, men inte alla. I lördags var vi ungdomar på en stor festival på en strand med över 15 000 personer, och alla hade likadana kläder som man fick när man köpte biljetten. Vi var ett gäng på 15 stycken som sen sov över i en av Lidias släktingars stuga ute på landsbygden en liten bit från festivalen. Vi sov i hängmattor och luftmadrasser ute på altanen och vaknade vid sju på morgonen när föräldrarna gav oss färska kokosnötter från trädgården och visade sen hur man gör cahsewnötter (det är faktiskt en hel process från att ta FRUKTEN som den kommer ifrån till den lilla nöten).

Vi har också spenderat mycket tid med Lidias släktingar. Brasilianska familjer är tillsammans hela tiden. Och de pratar med en hela tiden. På portugisiska. Det spelar ingen roll att man inte förstår. De fortsätter prata på.

Så är det för alla. Ingen kan engelska. Vi har lärt oss en del på portugisiska. Ett av de vanligaste var ”sautchi” (vet inte hur det stavas). Det betyder Skål! Det andra är ”sim”. Det betyder ja. Det kommer man väldigt långt på…

Dock ska man passa sig för brasilianska katolska familjer när man träffat tjejer. Väldigt bra tips…

Vädret har varit väldigt bra. Det har varit mycket mulet, och till och med regnat vissa dagar, och det har varit perfekt. Då har temperaturen legat på runt 30. När det är klart solsken går det inte att vara utomhus. Fortaleza ligger precis söder om ekvatorn så det är långt över 40 grader när det är sol, och omöjligt att röra på sig. Med det mulna vädret har det varit helt perfekt varmt.

Stranden

Hittills låter ju allt rätt bra.

De negativa grejerna då? De har faktiskt varit rätt många.

Värmen var faktiskt ett problem, men inte så stort som många andra.

Språkproblemen har varit stora. Ingen kan engelska. Och det gäller inte bara hos vanligt folk. Taxichaufförer, hotellpersonal, flygplatsanställda, ingen pratar engelska. I vårt gäng har det varit Lidia och hennes kompis Mariana som kan både engelska och portugisiska så de har fått vara våra tolkar hela veckan. Men oftast går inte att göra sig förstådd. Och försök inte prata spanska, det gillar de inte, nästan lika illa omtyckt som att säga att man är från USA.

Ineffektiviteten. Inget funkar. Inget blir som det är sagt, allt är krångligt, folk bryr sig inte om nånting, de kunde inte bry sig mindre om nåt går fel. Framförallt när det gäller tider. Vi skandinaver har hela veckan pratat om brasiliansk tid. Då får man lägga till minst en halvtimme på varje avtalad tid, och det är dessutom inte två klockor nånstans om går likadant. Inga flygplan avgår i tid heller.

Otryggheten. Jag har inte kunnat ha på mig halsband eller klocka hela veckan. Det är inte säkert, man blir varnad har vi blivit varnad av många. Jag tänkte gå utanför hotellet och ta bilder på stranden, men hotellpersonalen stoppade mig och sa att om jag går ut med in kamera kommer jag bli överfallen direkt. Är man gringo som vi är kan man aldrig gå ensam. Inte ens i de fina kvarteren. Det går heller inte att lita på polisen, de är så korrumperade så att det finns inte.

Detta tog sin yttersta gräns på festivalen vi var på. Två i vårt gäng blev av med sina kameror, och vissa fick pengar stulna, alla av ficktjuvar. Men värst var att det var en uppgörelse mellan två personer på festivalen, och den ena killen sköt ihjäl den andra. På festivalområdet.

Landet är väldigt fattigt. Det finns såna stora områden med favelas, fattigkvarter och kåkstäder.

Så hur blir det då när man väger ihop allting? Jo, veckan har varit otroligt rolig och bröllopet var fantastiskt. Vädret har varit kanon, och jag har fått en massa nya vänner. Men en anledning till att det var så bra var att vi hade fullt upp hela tiden, vi hade aktiviteter och umgicks nästan hela tiden med folk därifrån. Hade vi inte haft det skulle jag inte rekommendera att åka dit på semester. Det är helt enkelt för krångligt. Inget fungerar, ingen förstår dig och det är otryggt att vara utomhus. Funderar på att åka till fotbolls-VM 2014, men i så fall bara till Fortaleza (där det kommer att spelas matcher) och i sånt fall bo med de jag lärt känna nu i veckan (vi är redan inbjudna) och umgås med dem hela tiden.

Utöver det skulle jag inte återkomma till Brasilien. Jag får helt enkelt leva på de fina minnena från den här resan och uppskatta allt jag varit med om istället.