Jag har hoppat fallskärm!

Jag har precis varit uppe i ett flygplan och slängt mig ut ett par kilometer över marken. Och det är ta mig sjutton det häftigaste jag någonsin gjort! Fy fan vad underbart och fantastiskt!

Det var för några veckor sedan som jag och Sahar satt och snackade efter en lektion om olika saker vi vill göra när vi är här. Vi nämnde fallskärmshoppning och hon började kolla upp det. Eftersom henens födelsedag är den 27 feb så ville vi göra i samband med det, så vi bestämde oss för fredag den 26 februari. Vi fock också med oss Jocke.

Så detta har vi vetat om ett tag. Har dock inte berättat för nån om det. Dels för att vi ville ha det som våran hemlighet. Men också för säkerhet på hemmaplan. Hade jag berättat att jag skulle hoppa fallskärm hade mamma inte kunnat sova på flera veckor.

Så idag åkte vi. Vi har varit oroliga hela veckan för vädret, för om det var dåligt väder hade vi inte kunnat åka. Idag var det lite mulet, men det gjorde inget sa de på stället.

Vägen dit (Lompoc) var väldigt vacker med fin natur och underbara gröna berg och kullar.

På plats fick vi skriva under en massa papper som sa i stort sett samma sak: Ni ska veta att ni kan dö och om ni dör så är det inte vårt ansvar och ni kan inte stämma oss. Det var rätt roligt att läsa igenom de papprena och skriva under dem. Sen var det en instruktionsvideo som hölls i en amish-tomte. Gick inte att ta seriöst. Vi fick sen lite instruktioner av instruktörerna på plats.

Sen var det på med dräkterna och selarna. Tyvärr kunde planet bara ta två par åt gången, så Jocke fick vänta på marken medan jag och Sahar åkte upp. Det var ett litet plan och en skumpig väg. Båda våra tandemhoppare var väldigt sköna och förtroendeingivande. De kunde det här kändes verkligen.

Sahar var först att hoppa. Hon hoppade baklänges, så att hennes tandemhoppare slängde sig baklänges och sen följde hon bara med. Det var coolt att se henne bara försvinna sådär.

Sen var det då min tur. Jag skulle hoppas framlänges. Så jag fick gå fram till kanten och sätta höger knä och vänster fot på kanten och titta ut. Det var högt. Sen bara att sparka ifrån och slänga mig ut för världen.

Fy sjutton vilken underbar känsla!

I ungefär 40 sekunder bara föll vi. Ingen fallskärm, ingenting, bara föll rakt neråt. Helt fantastiskt mäktig känsla. Sen utlöstes fallskärmen och vår glidning började. Det var också helt otroligt. Allt var så vackert. Naturen, landskapet, himlen, livet. Och tyst. Så tyst. Det var jag väldigt överraskad över. Det var helt knäpptyst. Jag kunde prata med tandemhopparen i helt normal ton och vi hörde varandra perfekt.

Vår landning blev lite fel. Vi missade spoten med några meter och hamnade i en buske. Men det var rätt roligt det med. Sen gick vi in och väntade på Jockes hopp. Jag och Sahar var helt i sjunde himlen och ville inte vara nere på marken och var så avundsjuka på Jocke som var där uppe och fick hoppa. Vi ville hoppa igen!

Tyvärr har jag inga bilder eller film på det. För det var det tvungen att följa med en extra kille och hoppa med oss och det kostade 100 dollar extra. Och det valde vi att inte betala det.

Fortfarande såhär ett par timmar är jag fortfarande i extas. Samma med de andra två. Det var första gången för oss alla, men definitivt inte den sista. Det här måste vi göra igen. Det var den mest underbara känslan jag haft. Helt otroligt amazing.

Just nu sitter jag i en bil och skriver det här. Är på väg till Long Beach i en bil med Cecily, Vaios, Elyse och Riley. Fick precis en muffin. Vi ska fira Cecilys födelsedag och på söndag är det tävling. Lauren kommer senare ikväll. Nu ska jag äta den här choklad-kaffe-cupcaken och sen skriva  detta på engelska. Vi hörs antingen i helgen eller senare. Troligen på fb innan bloggen igen.

Hej då så länge. Och än en gång: wow!