Tsunamipanik men ändå en trevlig helg i Norcal. Del 1

Del 1 av 2.

Det här blir rätt långt, men jag känner att jag måste skriva av mig. Så jag har delat upp det i två delar. Första delen är om tsunamipaniken, och den är nederst av dessa två inlägg.

Men om ni vill hoppa till trevligare grejer så kommer min härliga Colusa-helg här ovanför. Om ni vill kan ni dock läsa min tsunamihistoria som en novell eller berättelse. Dock är den helt sann.

 

Torsdagsnatten blev en av de mest dramatiska jag nånsin varit med om. Och ändå hände egentligen ingenting.

Ni som känner mig vet att jag inte brukar överreagera eller freak ut över saker. Att jag alltid låter förnuftet tala och inte skrämma upp mig för småsaker. Därför kan ni kanske förstå hur jobbigt det här var och att jag faktiskt såg väldigt allvarligt på allt.

 

Det som hände var:

Efter att jag varit med Cecily och Paige i IV i torsdags för att äta släppte vi av Paige hos sig. Vi hade bland annat pratat om de senaste tidens jordbävningar I Nya Zeeland och Kina, och solens konstiga aktivitet. Skämtat (eller?) om att domedagsprofetiorna om 2012 kommer närmare och närmare. Därför blev vi väldigt oroliga när vi kollade nyheterna i mobilen och såg att en enorm jordbävning precis skakat Japan.

Men vad värre var: De varnade för att en enorm tsunami kunde bli följden, och att evakuering kanske skulle bli nödvändigt.

 

Detta är btw inga kvällstidningar. Det är CNN och LA Times.

 

Paige bor precis vid have i IV, och just den kustremsan är väldigt dålig och på väg att falla ner i havet ändå. Vi blev oroliga och bestämde oss för att hämta upp henne och åka hem till oss så länge.

Problemt är att jag också bor vid kusten. Och hos Cecily kunde vi inte vara pga hennes hyresvärd och dennes tokiga regler. Vi bestämde oss för att åka upp i bergen för att vara säkrare. Åka upp till nån av rastpaltserna där och sova där.

Under tiden hade nämligen även radiostationerna gått ut med varningar om en möjlig tsunami. Hawaii skulle snart träffas, och sen Kalifornien. Alaska hade redan fått sin.

Vi ringde och pratade med Lauren som sa att hon pratat med sin kille som kände folk som bodde på Hawaii, och sa att det var okej.

Ett par minuter ringde hon igen. Hon berättade att CNN precis utfärdat en varning om att Santa Barbara (inte USA i allmänhet, inte Kalifornien utan SANTA BARBARA) troligen skulle träffas av en tsunami kl 8 på morgonen. Stan kommer nog behöva evakueras. Detta är nu runt två på natten.

 

Under hela tiden följde jag via min mobil vad mina kompisar skrev på Facebook. Alla freakade ut. Sorgligast var att följa alla mina japanska vänner som skrev om hur de inte kunde få kontakt med sina familjer och att deras land slagits i spillror.

 

Alla nyhetssajter skrev om den totala förödelsen och att nåt liknande kunde hända USA. Det här var osannolikt. Eller? Varför chansa. Vad ska vi göra? Vi står här nu uppe på ett berg, tittar ut över ett vackert upplyst Santa Barbara by night och vet att där ute till havs rusar en jättevåg fram med mål att krossa allt som kommer i dess väg.

 

Vår utsikt från berget där vi höll till. (det är inte brandrök utan ett moln som blivit suddigt pga den långa slutartiden)

 

Vi hade planerat att åka upp till staden Laurens födelseort Calusa över helgen, och åka på fredagseftermiddagen. Vi fattade dock ett beslut. Vi kan inte vänta. Vi åker nu. Vi gjorde upp en plan om att åka och hämta våra grejer och sen mötas hos Cecily för att därifrån evakuera Santa Barbara.

 

Ett annat problem höll oss upptagna hela tiden. Alla våra vänner. Ända anledningen att vi visste om det här var att vi var uppe sent för vi tog och käkade väldigt sent. De flesta andra låg nu och sov eller var ute och festade och var riktigt fulla (det är ju trots allt Santa Barbara…)

Vi började smsa och ringa så många vi kunde. Många var oroliga, flera skulle ta sig upp i bergen, och flera brydde sig inte alls. De sa att vi överreagerade och att inget kunde hända.

Vi var dock säkra. Vi överreagerade inte. Nånting kunde hända. Även nu så här i efterhand står jag fast vid att vi agerade helt rätt med tanke på omständigheterna som rådde JUST DÅ. Alla nyhetsrapporteringar blev bara värre och värre. Dödsiffran steg i Japan. Allt fler länder runt Stilla Havet utfärdade tsunamivarningar. Klockan 08:07 kommer vågen att nå Golden Gate-bron.

 

Vi blev fyra som tog och åkte norrut. Jag, Cecily, Lauren och Paige. Vi tankade, köpte proviant för resan (enormt mycket Red Bull) och gav oss sen ut på motorvägen i ett nattsvart Kalifornien. Vi tog inlandsmotorvägen för säkerhetsskull, och planerade att ta en omväg runt San Francisco, allt för att hålla oss så långt borta från vattnet som möjligt.

 

Hela tiden kollade jag i min mobil både svenska och amerikanska nyheter. På facebook pratade alla om tsunamihotet.

 

Under resans gång försökte vi växla radion mellan de olika kristna, rock, country, hit-musik, hillbilly-kanalerna för att hitta nyhetssändningar. Under flera timmar blev det bara värre och värre ytterligare. Vi försökt ringa så många vi kunde igen. Vi satt och räknade ner minuterna till klockan åtta när helvetet skulle braka lös. Men under timmen innan åtta började för första gången positiva nyheter komma in. Vågen som slår till mot USA kommer förmodligen inte bli så allvarlig. Evakueringshotet i Santa Barbara släpptes.

 

Vi ringde till våra vänner. De mådde bra. Det gjorde vi med. Vi kunde andas ut och nu fokusera på att ha en rolig och fantastisk helg i Norra Kalifornien.