Farväl till San Diego och farväl min bästa vän


Jag och Cecily på Disneyland tidigare i våras

 

Jag har nu betat av den sista stora staden i Kalifornien som jag ännu inte hade besökt: San Diego. Jag och Cecily åkte ner där för en kortsemester som en sista sak vi gjorde innan våra vägar skiljs.

 

Vi hade en riktigt nice hotell vid vattnet. Iofs är större delen av San Diego vid vattnet, eftersom stan består av en massa vikar, floder och stränder längs Stilla Havet. En oerhört vacker och mysig stad, och dessutom Kaliforniens bästa klimat. Varmt året om, och inte som här, där det bara är halvvarmt vissa delar av året.

 

Vi besökte Sea World, men tyvärr har jag inga bilder därifrån. Cecily varnade mig för att vissa av åkattraktionerna (japp, de har såna där med) är så blöta att kameran kanske inte skulle klara sig. Och hon hade rätt. Jäklar vad blöta vi blev. Men jäkla vad kul det var också.

Det finns en massa häftiga djur att se, och ännu häftigare shower. De hade en show med sjölejon och uttrar som var sjukt imponerande och riktigt rolig. Jag hade inte en aning om att man kunde lära de djuren så mycket olika konster och kommandon.

Den mest kända showen är väl ändå den med späckhuggare. Och wow, vad imponerande det var. De är så sjukt stora, och mäktiga, och när de hoppar högt upp ur vattnet och slår en stående dubbelvolt i luften kan man inte annat än att sitta och gapa. De gillar också att skvätta vatten, och när en gigantisk val använder hela sin svans för att skvätta vatten på publiken är man glad att man fick en plats högt upp på läktaren. Återigen bra att inte ha med sig kameran.

 

Men den här resan var inte bara rolig. Större delen av sista dan var jag riktigt ledsen under större delen av eftermiddagen. Anledningen var att det var min och Cecily’s sista dag tillsammans.

 

Cecily har varit min bästa vän i två år. Vi har haft så mycket roligt tillsammans, alltid kunnat prata om allt, haft samma åsikter och humor, och alltid trivts i varandras sällskap. Som hon beskrev det, jag är som tvillingbrodern hon aldrig hade, och hon är som tvillingsystern jag aldrig haft. Att inte längre vara tillsammans och ha möjligheten att ses när vi vill är fruktansvärt.

 

En bra sak har dock kommit ut ur den här nedstämdheten. Cecily har nu till största sannolikheten bestämt sig för att komma till Sverige i sommar.

 

Och även om det inte går så vet jag att hon kommer en annan gång, och att jag kommer att komma tillbaka och besöka henne. Men trots det känns det så jävla surt. Jag saknar henne redan. Hon är min bästa vän och kommer att så förbli livet ut.

 

Jag vet att vi ses snart igen, men hur lång väntan än är så är det för länge.

 

Cecily, I love you.

 

Ceily och jag på hennes födelsedag förra året